Dysfunktionell
Jaha, nu har man varit vaken hela dagen och hela natten.
Känns ganska värdelöst att planlöst irra omkring i en vecka.
Vet, tycker och känner att det här jobbet passar mig perfekt. Men varför känns det inte bra längre ?!
Jag är verkligen inte en 7-16 människa, älskar att jobba natt som verkligen passar min dygnsrytm.
Men just nu så känns allt med jobbet bara pissigt. Kanske kan vara för att semetern närmar sig, bara två månader kvar sen blir det USA i fem veckor. I huvudet har jag nog redan åkt. Kan även vara det fina vädret vi haft på sista tiden, man vill ju inte sova bort hela dagarna. Jag vill ta med mig, sambo, vänner och hundarna och ligga på stranden hela dagarna. Vad jag än fyller dagarna med så känns allt lite hopplöst.
Har även börjat rota i mitt eget huvud och börjat känna efter. Det tog åtta år innan jag gjorde det. Det var nog kanske dumt, vem mår bättre av det. Inte jag iaf, inte nu. Kanske blir bättre sen.
Jobbigt när en sak som gör en lite upprörd (ingen stor grej egentligen, blåste bara upp det i min egen lilla alkoholbubbla) ska göra så att hela huvudet blir en stor röra.
Önskar att jag bara kunde släppa det och gå vidare, så som jag trodde att jag hade gjort. Men tydligen sitter det kvar. Vill att han ska veta hur han präglat mitt liv. Finnas där i tretton år och sen bara försvinna, på vilken planet är det okej ?! Orkar inte ta diskutionen, då blir det helt plötsligt mitt fel. Jag hade ju kunnat höra av mig osv. Jag är ett barn och han ska föreställa vuxen. han lämnade mig där jag alltid funnits, känns som att då är det hans ansvar att hålla kontakten. Frågan är ju också om jag vill ha kontakt, det lättaste vore och bara bryta helt. Just nu känns det som det mest lockande alternativet också. Känns som jag redan gjort det till en viss del.
Vill prata med nån, vet inte vem. Alla i min bekantsskapskrest är relativt nya. Vill dom verkligen lyssna på min dysfunktionella familj. Vet inte vad jag ska göra.
Gör som jag alltid gör, puttar det längre bak i huvudet och glömmer en stund till. Har ju på mig till nästa gång det blir rörigt i huvudet igen...
Puss&Kram
Känns ganska värdelöst att planlöst irra omkring i en vecka.
Vet, tycker och känner att det här jobbet passar mig perfekt. Men varför känns det inte bra längre ?!
Jag är verkligen inte en 7-16 människa, älskar att jobba natt som verkligen passar min dygnsrytm.
Men just nu så känns allt med jobbet bara pissigt. Kanske kan vara för att semetern närmar sig, bara två månader kvar sen blir det USA i fem veckor. I huvudet har jag nog redan åkt. Kan även vara det fina vädret vi haft på sista tiden, man vill ju inte sova bort hela dagarna. Jag vill ta med mig, sambo, vänner och hundarna och ligga på stranden hela dagarna. Vad jag än fyller dagarna med så känns allt lite hopplöst.
Har även börjat rota i mitt eget huvud och börjat känna efter. Det tog åtta år innan jag gjorde det. Det var nog kanske dumt, vem mår bättre av det. Inte jag iaf, inte nu. Kanske blir bättre sen.
Jobbigt när en sak som gör en lite upprörd (ingen stor grej egentligen, blåste bara upp det i min egen lilla alkoholbubbla) ska göra så att hela huvudet blir en stor röra.
Önskar att jag bara kunde släppa det och gå vidare, så som jag trodde att jag hade gjort. Men tydligen sitter det kvar. Vill att han ska veta hur han präglat mitt liv. Finnas där i tretton år och sen bara försvinna, på vilken planet är det okej ?! Orkar inte ta diskutionen, då blir det helt plötsligt mitt fel. Jag hade ju kunnat höra av mig osv. Jag är ett barn och han ska föreställa vuxen. han lämnade mig där jag alltid funnits, känns som att då är det hans ansvar att hålla kontakten. Frågan är ju också om jag vill ha kontakt, det lättaste vore och bara bryta helt. Just nu känns det som det mest lockande alternativet också. Känns som jag redan gjort det till en viss del.
Vill prata med nån, vet inte vem. Alla i min bekantsskapskrest är relativt nya. Vill dom verkligen lyssna på min dysfunktionella familj. Vet inte vad jag ska göra.
Gör som jag alltid gör, puttar det längre bak i huvudet och glömmer en stund till. Har ju på mig till nästa gång det blir rörigt i huvudet igen...
Puss&Kram
Kommentarer
Postat av: ELena
Tack för din kommentar, gullig du är, vad glad jag blir :) Han hälsar så mkt tillbaka! Hoppas allt är bra med dig? Puss o kram
Postat av: Laila♥
kul att åka till usa ändå =)
Trackback
